Liv(et) i Moldavien!

Alltså… Jag skulle kunna skriva en hel bok om den här kvälllen. Jag hade väldigt gärna varit hemma idag och firat med familj, släkt och vänner, men nu är jag där jag är och då hade dagen inte kunnat bli bättre. Hahaha, vet inte vart jag ska börja. Fem minuter efter att jag skivit det förra inlägget kom Anna in och sa att vi skulle åka till Marias bror på middag om två minuter. Jaha okej sa jag och sen satte vi oss i bilen. Vi åkte ungefär 20 minuter genom Moldaviens landsbygd, det var verkligen en upplevelse. Jag såg fattigdomen på ett annat sätt än här i Calarasi, men det var ändå inte på ett sätt som gjorde mig illa till mods. Vi kom fram till den lilla by där Marias bror bodde och han kom och mötte oss vid dörren. Jag tänkte att det var han och hans fru där inne, men jag hade fel!

Minst 20 personer satt längs ett långbord som var så överfyllt med olika sorters maträtter att tallrikarna höll på att ramla ner. Det var olika släktingar och vänner, alla presenterade sig och var hur trevliga som helst. Jag önskar att jag hade tagit bilder så att ni fick se, men tydligen träffas de ofta med släkten så det kanske blir tillfälle en annan gång. Troligtvis är den här släkten överklass i förhållande till majoriteten av befolkningen, det syntes både på hemmet och MATEN. Har aldrig sett så mycket mat. Jag kunde verkligen inte sluta le, under hela tiden vi var där (ca 3 timmar) så hade jag en kamp med mig själv för att inte brista ut i världens gapskratt. Här sitter jag på min födelsedag på släktträff, i Moldavien, och fattar inte vad dom pratar om, och är mätt men vet inte hur jag ska få fram det på rumänska, och trängs med en liten gubbe som kom senare och placerades på en pall brevid mig, och har ingen täckning på telefonen, och blir gratulerad av främmande människor på främmande språk. Det är svårt att skriva så att man får hela bilden men det var allt annat än en vanlig födelsedag.

Runt tio skulle vi åka hemåt. Byn där de bodde hade ingen affär och vanligtvis ingen utebelysning i kolmörkret. När vi åkte genom den mest "centrala" delen såg jag hur folk samlats på ett öppet fält. Där fanns ett band som spelade på en minimal scen, folk som dansade glatt, två stålkastare och barn som sprang runt och lekte. Det går inte heller att beskriva riktigt men det var en sån glädje att se. Jag lyckades ta en bild som ni ser nedan.

Jag önskar verkligen att alla får möjligheten att göra en sån här sorts resa. Jag uppskattar att jag fått chansen till det så enormt mycket och vill starkt rekomendera till andra att våga. Det är en upplevelse utöver det vanliga. Förmodligen mitt längsta inlägg hittills, men något måste ju vara längst! Godnatt och återigen tack för alla gratulationer, det gjorde min dag så bra som den bara kunde bli!