Jag håller just nu på att packa. Inte packa för att åka till Bukarest, Kiev eller Slavske utan packa som i packa ner allt. Flytta hem. Det känns jättekonstigt och otroligt skönt. Så är det nog alltid, blandade känslor. Jag tänkte försöka göra en liten summering av mina fyra månader här nedan, varning för ett långt inlägg.

Till att börja med så vill jag skriva lite om centret i Calarasi eftersom det var huvudsyftet varför jag kom till Moldavien. Att arbeta med handikappade barn är utan tvekan det mest intressanta jag gjort och jag lärde mig nya saker varje dag. Det var vissa situationer som var svåra eftersom jag inte hade någon erfarenhet av att arbeta med personer med grova handikapp sedan tidigare men det löste sig alltid på något sätt och barnen bjöd mig på så otroligt många skratt och roliga lekstunder. Jag var tvungen att försöka lära mig språket så fort som möjligt eftersom ingen av personalen på centret pratade engelska, varje dag lärde jag mig nya ord från både personalen och barnen. Jag hade även språklektionerna med Gheorghe som var väldigt givande.

På tal om Gheorghe så vill jag skriva lite om familjen. Eftersom jag bodde hos dem, jobbade med dem och umgicks med dem på min lediga tid så kändes blev jag snabbt väldigt nära med dem. Jag hade mitt egna rum som jag älskade med en underbar säng. Jag lärde även känna Andrei som jag tillsammans med Gheorghe spenderade väldigt mycket tid tillsammans med. Livet i Calarasi var så otroligt simpelt men väldigt skönt, jag jobbade på centret, gick på promenader i fantastiskt fina miljöer, spelade kort (typ hela tiden) och njöt av det enkla livet. I början av juni kom mamma och Lise på ett efterlängtat besök och vi hade fem fantastiska dagar. Först i Calarasi hos familjen och sedan några dagar i huvudstaden.

I början av Juli kom Mathilde, den franska volontären till centret. Vi hade väldigt roligt tillsammans! I mitten om juli var Bukarestresan, en av de roligaste resorna hittills! Det var extremt roligt att träffa mormor, morfar och Lise igen och vi hann med så mycket i fina Bukarest under våra fem dagar. Jag flög hem och spenderade min sista natt i huset med familjen innan jag och Mathilde flyttade till Chisinau, huvudstaden. Det var inget som fanns med i beskrivningen innan jag kom hit, att jag helt plötsligt skulle jobba på ett kontor och bo i en lägenhet med tre andra volontärer. Centret skulle stänga under augusti så därför blev det så. Som tur är så hade jag inget emot det, jag tycker att det har varit givande att få både lilla Calarasi och huvudstaden under samma resa. Vi sov första natten i lägenheten som ärligt talat var en smutsig liten håla innan vi köpte nya städgrejer och gjorde en riktig röjning.

 Efter en natt var det dags för mig att åka till Ukraina. Innan den resan var jag lite halvt nervös och det kändes väldigt mycket på samma gång med alla nya människor som jag inte riktigt kände. I efterhand ser jag tillbaka på veckan i Ukraina som en av de roligaste i mitt liv. Dagarna i Kiev var fullspäckade med utställningar, sightseeing, fina utkiksplatser, shopping och att gå och gå och gå runt för att lokalisera oss. Två av de fyra tjejerna jag var där med hade jag träffat förut men kände inte speciellt väl. De kände inte heller varandra. Det är intressant hur en grupp med i princip främlingar kan formas och fungera så extremt bra ihop. Det var aldrig det minsta lilla problem och det kändes som om jag känt alla hur länge som helst. Vi tåg ett nattåg (bara det var en upplevelse i sig) till den lilla byn Slavske där vi sedan hade On-arrival training de kommande  fyra dagarna tillsamman med volontärer som jobbar i andra länder.Träningen i sig var inte så relevant för mig eftersom jag då redan slutat jobba på centret men det var så mycket mer som hände än bara träningen så jag hade superroligt i Slavske ändå. Där träffade jag även Malin från Östersund igen som jag hade förberedelser tillsammans med hemma.

Min sista månad har varit väldigt annorlunda mot de tidigare av förklarliga skäl eftersom jag flyttat. Jag har lärt känna så otroligt många nya intressanta människor, det är nästan för bra för att vara sant. Jag har saknat det enkla livet i Calarasi men också tyckt att det varit otroligt roligt att umgås med de här människorna, äta på restauranger, dansa salsa, titta på dokumentärfilmer, utforska Chisinau, gå på konserter och allt annat vad det innebär med att bo i en storstad.

Moldavien är ett väldigt intressant land och jag är ENORMT glad att jag har fått chansen att uppleva det här landet och kulturen här.  Det är så mycket som är annorlunda mot för i Sverige, ekonomin och allt som kommer med det är väl den störta skillnaden. Den största frågan som det diskuterats mest om i Östersund den senaste tiden är arenabygget. Tidigare var det om vi skulle bygga Björntanden eller inte. Om skollunchen ha en vegetarisk dag (vilket i och för sig är en intressant diskussion) men efter att ha bott fyra månader i ett land där polisen för tre år (!) sedan grep och torterade 3000 människor och dödade 11 efter en demonstration mot regeringens valfusk så får man lite perspektiv på saker och ting. Sverige är verkligen ett fantastiskt land att bo i och jag tror inte att vi förstår det alla gånger, man kan behöva bli påmind om det ibland Jag vill dock absolut åka tillbaka till Moldavien och jag skulle varmt rekommendera till vem som helst att göra detsamma.

GRATTIS till dig om du orkat läsa dig igenom alla dessa ostrukturerade tankar och reflektioner, det är jag väldigt glad över! Det är inget hejdå-inlägg utan jag kommer att skriva igen imorgon. Det var nog allt.

Hej! Först vad som hände dagarna innan jag åkte till Rumänien.

Förra torsdagen firade vi Andrei eftersom han fyllde år två dagar senare. Vi höll till på centret och åt god middag, spelade kort, pingis och hade en sjukt rolig kväll. Det kom några vänner från en annan stad och sen var det vi som bor här. Dagen efter jobbade jag min sista dag med barnen. Jag hade aldrig trott att det skulle bli så jobbigt. Jag ju umgåtts med de här barnen varje måndag-fredag i två månader så jag har ju verkligen lärt känna dem, och känslan att jag förmodligen aldrig kommer träffa dem igen i mitt liv var extremt jobbig speciellt eftersom man vet att vissa av dem inte har de bästa förutsättningarna i livet. Helgen bestod av lite packningsbestyr, en tur till Chisinau, middag på restaurang med Mathilde, bus med Natasha och massa ungar på gatan och det värsta ovädret jag någonsin vart med om.

På måndag morgon tog jag en buss mot Bukarest, en resa som tog sju timmar. Det gick faktiskt bättre än vad jag trott och det var kul att se mer av både Moldavien och Rumänien. Jag kom fram till Bukarest och mötte mormor, morfar och Lise på hotellet som var hur fint som helst, förmodligen det finaste jag bott på! Det var så sjukt roligt att träffa dem igen, två månader har gått sedan sist! Vi gick ut och åt en sen middag och sen somnade jag gott brevid Lise i hotellsängen. De andra dagarna har vi vandrat runt i staden, åkt till en pool och badat, shoppat, besökt världens näst största byggnad efter Pentagon, ätit goda middagar, hängt i europas största stadspark och mycket mer. Verkligen en otroligt lyckad resa!!

Idag tog jag ett flyg tillbaka till Moldavien, väldigt skönt att slippa bussen faktiskt. När jag kom tillbaka till huset hade Maria o co kommit tillbaka från England så det blev ett roligt återseende och Andrei var även på plats. Ny info jag fått av Mathilde säger att även hon kommer att flytta till den nya lägenheten i Chisinau så det gör vi tillsammans imorgon. Förmodligen kan jag skriva något imorgon kväll, god natt!

Ikväll ska jag erkänna att jag har enormt mycket hemlängtan. Jag saknar familjen, släkten och alla fina vänner, sommarkvällar i den LAGOMA värmen (klockan är 22.52 och jag är beroende av min nyinköpta solfjäder för att överleva), gott grillat KÖTT (har i princip bara käkat kolhydrater i en vecka), rent fräscht vatten ur KRANEN (det är tungt att bära flaska på flaska på flaska från affären), att på 5 MIN gå ner och bada i storsjön (här måste jag åka 40 minuter med buss för att komma till närmaste svalkningsmöjlighet).

Idag har varit en extremt lugn och skön dag ändå, har haft tid att skiva i alla de anteckningsböcker jag släpat med mig och tvättat kläder mm. Middagarna nu lagar Maria, en söt granntant som är som en extramormor för familjen. Hon påminner så mycket om min älskade världens bästa gammelmormor, JAG SAKNAR DIG när du läser det här kan vi väl boka in ett skypesamtal? Maria är så rolig för hon pratar med mig och Mathilde som om vi bott i Moldavien hela våra liv, snabbt och utan kroppsspråk för att förenkla. För det mesta är det bara att le och säga jaa, jahaaa, okej, jag förstår så ler hon tillbaka och det är hela konversationen men ibland så lyckas jag förstå på riktigt vad hon säger. Idag till exempel ville hon visa oss sitt hus så vi följde med henne dit. Ska kanske ta en bild på henne så får ni se, hon är så söt.

Imorgon åker jag och Mathilde in till Chisinau för att badaaa wiiie jag längtar, mitt rum är just nu outhärdligt varmt. Nu är det bara tio dagar tills jag åker till Bukarest för att träffa mormor, morfar och Lise! Det längtar jag ÄNNU mer till! Skriver mer imorgon, här är jag med min finaste gammelmormor när jag kom hem från Cannes.

Idag från morgonen hade jag ett jättebra samtal med Liv på Navigatorcentrum för att stämma av hur allt går osv, det är bra att få reflektera lite över olika situationer. Runt ett åkte jag och Mathilde in till Chisinau i värmen, känslan av att känna hur det rinner svett nerför ryggen är inte den trevligaste i världen. Var dessutom tvungen att STÅ på bussen i 45 min, de går bra. När vi kom fram åt vi på det ställe dit jag varit typ 15 gånger sedan jag kom hit, satt ute och det var hur skönt som helst. Sen ville hon köpa diverse presenter så vi kikade runt resten av eftermiddagen och jag köpte en keps och ett par skor! På bussen tillbaka satt jag bredvid en amerikansk kille som varit här i ett år och jobbat som volontär och ska vara ett år till, han var hur trevlig som helst! Alltid kul att stöta ihop med andra volontärer. Centret är fortfarande stängt pga. värmen men jag skulle tro att barnen kommer igen på måndag.

Mitt hjärta går sönder i tusen bitar ganska ofta här nere, men jag skriver inte alltid om det. Idag inne i Chisinau till exempel var det en så otroligt söt gammal dam som satt och tiggde pengar på gatan. De äldre här i Moldavien har det extremt svårt. Pensionen är hälften så mycket som de lägsta lägenhetshyrorna, en ekvation som ju inte riktigt går ihop. Därför ser man väldigt många äldre som tigger och försöker sälja olika varor för att överleva. En annan sak som gör mig väldigt ledsen är alla lösa hundar. Jag har varit i Grekland fyra gånger och vet att det är ett problem även där, men det är ingenting jämfört med här.  Jag har flera gånger sett påkörda hundar längs vägen. Hundar. Sånt ska man inte se. Det sista deppiga jag tänkte berätta är alla historier man får höra på centret, trots att jag inte vill höra och försöker fly när någon börjar prata om sånt. Jag fick veta att en av de barn som jag varit med allra mest och hämtat i hans by varje dag i flera veckor är handikappad på grund av att hans pappa kastade honom i marken när han var ett spädbarn. Mitt hjärta går sönder om och om igen.

MEN, det finns ju så mycket som gör att hjärtat läker efter alla dom hemska saker man får se, som gör att jag skrattar så mycket som jag gör och har det så bra här i Moldavien. När jag varje morgon ser den lilla pojken jag nämnde ovan le när han träffar de andra barnen på centret. När jag träffar volontärer som jobbar med de hemlösa hundarna och förstår att det är ett problem som man verkligen vill lösa och jobbar med. När jag inser att folket här är så trevliga, så extremt gästvänliga och så varma på något sätt. När jag ser alla sponsorer till centret uppradade på ett papper, när jag hör föräldrar hålla tal till de som arbetar där och börjar gråta av tacksamhet. Då läker mitt hjärta igen och jag känner att jag klarar av det här. Det gör jag, men jag tycker att det kan vara bra att skriva om även de mindre fantastiska sakerna här på bloggen.

Salut! Alltså det här är verkligen det internationella huset. Jag pratar svenska och har lärt Andrei och Gheorghe några ord. Dom pratar såklart rumänska och jag kan delar av det språket. Andrei kan spanska och portugisiska eftersom han bott i båda de länderna. Mathilde pratar franska och vi alla försöker kommunicera med en salig blandning av alltihop. Andrei och Mathilde pratar mest spanska med varandra medan jag och hon pratar hälften engelska hälften franska. Jag har glömt bort så otroligt mycket känner jag… Blev extremt glad när hon (EN FRANSYSKA) sa att hon tyckte att mitt franska uttal var perfekt. Förmodligen ville hon bara vara snäll, men jag blev lika glad för det!

Idag hade Mathilde ont i ryggen och var trött efter resan osv, jag åkte därför in till Chisinau själv. Det blev några timmar vid poolen, aaah nu kan jag leva på det några dagar. När jag kom tillbaka gick vi och handlade vatten och åt middag. Förmodligen kommer inte barnen imorgon heller så vi två åker nog in till huvudstaden igen så att jag kan visa henne runt där! Här är bilder från bilen när vi åkte och hämtade Mathilde på flygplatsen, när jag lekte med Andrea och från idag när vi gick och handlade vatten.

God kväller! Igår åkte vi och hämtade Mathilde på flygplatsen, det var jag, Ion, Natasha och Mariana från Advit. Efter att ha vart på Advits kontor så åkte vi hit till Calarasi och hon fick träffa alla på centret. En månad ska hon vara här och det uppdagades att hon inte pratar engelska utan bara franska. Så attte, ja det blir ju en rolig utmaning så att säga! På eftermiddagen tog jag med henne på en liten tur och visade bank, affär, köpte sim-kort osv. Hon verkar jättetrevlig, lite lik Mariah Carey är hon.

Idag var centret stängt pga värmen så jag och min nya franska kompanjon gick ner till marknaden och kollade lite där och sen hade hon en språklektion med Andrei. Gheoghe och Ion åkte tidigt imorse, så nu är jag plötsligt lite ansvarig för saker och ting. Det ska nog gå bra, hoppas jag. Resten av dagen har vi bara tagit det lugnt och spelat kort mm, jag var sjukt trött efter att ha gått upp tidigt för att springa med Natasha på arenan. Druckit för lite vatten tror jag. Imorgon vet jag inte än om barnen kommer, vi får se helt enkelt. Nu ska jag krasha ner i sängen, god natt och jag skriver imorgon!