Liv(et) i Moldavien!

Mitt hjärta går sönder i tusen bitar ganska ofta här nere, men jag skriver inte alltid om det. Idag inne i Chisinau till exempel var det en så otroligt söt gammal dam som satt och tiggde pengar på gatan. De äldre här i Moldavien har det extremt svårt. Pensionen är hälften så mycket som de lägsta lägenhetshyrorna, en ekvation som ju inte riktigt går ihop. Därför ser man väldigt många äldre som tigger och försöker sälja olika varor för att överleva. En annan sak som gör mig väldigt ledsen är alla lösa hundar. Jag har varit i Grekland fyra gånger och vet att det är ett problem även där, men det är ingenting jämfört med här.  Jag har flera gånger sett påkörda hundar längs vägen. Hundar. Sånt ska man inte se. Det sista deppiga jag tänkte berätta är alla historier man får höra på centret, trots att jag inte vill höra och försöker fly när någon börjar prata om sånt. Jag fick veta att en av de barn som jag varit med allra mest och hämtat i hans by varje dag i flera veckor är handikappad på grund av att hans pappa kastade honom i marken när han var ett spädbarn. Mitt hjärta går sönder om och om igen.

MEN, det finns ju så mycket som gör att hjärtat läker efter alla dom hemska saker man får se, som gör att jag skrattar så mycket som jag gör och har det så bra här i Moldavien. När jag varje morgon ser den lilla pojken jag nämnde ovan le när han träffar de andra barnen på centret. När jag träffar volontärer som jobbar med de hemlösa hundarna och förstår att det är ett problem som man verkligen vill lösa och jobbar med. När jag inser att folket här är så trevliga, så extremt gästvänliga och så varma på något sätt. När jag ser alla sponsorer till centret uppradade på ett papper, när jag hör föräldrar hålla tal till de som arbetar där och börjar gråta av tacksamhet. Då läker mitt hjärta igen och jag känner att jag klarar av det här. Det gör jag, men jag tycker att det kan vara bra att skriva om även de mindre fantastiska sakerna här på bloggen.