Liv(et) i Moldavien!

Jag håller just nu på att packa. Inte packa för att åka till Bukarest, Kiev eller Slavske utan packa som i packa ner allt. Flytta hem. Det känns jättekonstigt och otroligt skönt. Så är det nog alltid, blandade känslor. Jag tänkte försöka göra en liten summering av mina fyra månader här nedan, varning för ett långt inlägg.

Till att börja med så vill jag skriva lite om centret i Calarasi eftersom det var huvudsyftet varför jag kom till Moldavien. Att arbeta med handikappade barn är utan tvekan det mest intressanta jag gjort och jag lärde mig nya saker varje dag. Det var vissa situationer som var svåra eftersom jag inte hade någon erfarenhet av att arbeta med personer med grova handikapp sedan tidigare men det löste sig alltid på något sätt och barnen bjöd mig på så otroligt många skratt och roliga lekstunder. Jag var tvungen att försöka lära mig språket så fort som möjligt eftersom ingen av personalen på centret pratade engelska, varje dag lärde jag mig nya ord från både personalen och barnen. Jag hade även språklektionerna med Gheorghe som var väldigt givande.

På tal om Gheorghe så vill jag skriva lite om familjen. Eftersom jag bodde hos dem, jobbade med dem och umgicks med dem på min lediga tid så kändes blev jag snabbt väldigt nära med dem. Jag hade mitt egna rum som jag älskade med en underbar säng. Jag lärde även känna Andrei som jag tillsammans med Gheorghe spenderade väldigt mycket tid tillsammans med. Livet i Calarasi var så otroligt simpelt men väldigt skönt, jag jobbade på centret, gick på promenader i fantastiskt fina miljöer, spelade kort (typ hela tiden) och njöt av det enkla livet. I början av juni kom mamma och Lise på ett efterlängtat besök och vi hade fem fantastiska dagar. Först i Calarasi hos familjen och sedan några dagar i huvudstaden.

I början av Juli kom Mathilde, den franska volontären till centret. Vi hade väldigt roligt tillsammans! I mitten om juli var Bukarestresan, en av de roligaste resorna hittills! Det var extremt roligt att träffa mormor, morfar och Lise igen och vi hann med så mycket i fina Bukarest under våra fem dagar. Jag flög hem och spenderade min sista natt i huset med familjen innan jag och Mathilde flyttade till Chisinau, huvudstaden. Det var inget som fanns med i beskrivningen innan jag kom hit, att jag helt plötsligt skulle jobba på ett kontor och bo i en lägenhet med tre andra volontärer. Centret skulle stänga under augusti så därför blev det så. Som tur är så hade jag inget emot det, jag tycker att det har varit givande att få både lilla Calarasi och huvudstaden under samma resa. Vi sov första natten i lägenheten som ärligt talat var en smutsig liten håla innan vi köpte nya städgrejer och gjorde en riktig röjning.

 Efter en natt var det dags för mig att åka till Ukraina. Innan den resan var jag lite halvt nervös och det kändes väldigt mycket på samma gång med alla nya människor som jag inte riktigt kände. I efterhand ser jag tillbaka på veckan i Ukraina som en av de roligaste i mitt liv. Dagarna i Kiev var fullspäckade med utställningar, sightseeing, fina utkiksplatser, shopping och att gå och gå och gå runt för att lokalisera oss. Två av de fyra tjejerna jag var där med hade jag träffat förut men kände inte speciellt väl. De kände inte heller varandra. Det är intressant hur en grupp med i princip främlingar kan formas och fungera så extremt bra ihop. Det var aldrig det minsta lilla problem och det kändes som om jag känt alla hur länge som helst. Vi tåg ett nattåg (bara det var en upplevelse i sig) till den lilla byn Slavske där vi sedan hade On-arrival training de kommande  fyra dagarna tillsamman med volontärer som jobbar i andra länder.Träningen i sig var inte så relevant för mig eftersom jag då redan slutat jobba på centret men det var så mycket mer som hände än bara träningen så jag hade superroligt i Slavske ändå. Där träffade jag även Malin från Östersund igen som jag hade förberedelser tillsammans med hemma.

Min sista månad har varit väldigt annorlunda mot de tidigare av förklarliga skäl eftersom jag flyttat. Jag har lärt känna så otroligt många nya intressanta människor, det är nästan för bra för att vara sant. Jag har saknat det enkla livet i Calarasi men också tyckt att det varit otroligt roligt att umgås med de här människorna, äta på restauranger, dansa salsa, titta på dokumentärfilmer, utforska Chisinau, gå på konserter och allt annat vad det innebär med att bo i en storstad.

Moldavien är ett väldigt intressant land och jag är ENORMT glad att jag har fått chansen att uppleva det här landet och kulturen här.  Det är så mycket som är annorlunda mot för i Sverige, ekonomin och allt som kommer med det är väl den störta skillnaden. Den största frågan som det diskuterats mest om i Östersund den senaste tiden är arenabygget. Tidigare var det om vi skulle bygga Björntanden eller inte. Om skollunchen ha en vegetarisk dag (vilket i och för sig är en intressant diskussion) men efter att ha bott fyra månader i ett land där polisen för tre år (!) sedan grep och torterade 3000 människor och dödade 11 efter en demonstration mot regeringens valfusk så får man lite perspektiv på saker och ting. Sverige är verkligen ett fantastiskt land att bo i och jag tror inte att vi förstår det alla gånger, man kan behöva bli påmind om det ibland Jag vill dock absolut åka tillbaka till Moldavien och jag skulle varmt rekommendera till vem som helst att göra detsamma.

GRATTIS till dig om du orkat läsa dig igenom alla dessa ostrukturerade tankar och reflektioner, det är jag väldigt glad över! Det är inget hejdå-inlägg utan jag kommer att skriva igen imorgon. Det var nog allt.